"It does´t matter how tough we are. Trauma always leaves a scar, It follows us home, changes our lives. Trauma messes everybody up. But maybe,that´s the point. All the pain & the tear & the crap. Maybe going trough that is what keeps us moving forward. It´s what pushes us. Maybe we have to get a little messed up before we can step up."

"Trauma is survivable, but often not much more. It kill you while allowing you to still live"

Jag är en krigare, en överlevare. Jag överlevde, Det som hände mig är bland det värsta sakerna en människa kan vara med om och jag överlevde. Dom lätt mig leva trots deras misshandlar, våldtäkter och hot om att avsluta mitt liv. Jag sörjer den flickan jag en gång var. Jag var en helt vanlig tonåring med så många drömmar och med en framtid så ljus. Den framtiden valde dom att förstöra, för det kommer jag alltid hata dom. Jag saknar hon, hon jag var innan allt hände. Hon är borta och kommer aldrig mer tillbaka. På något sätt måste jag älska mig själv igen, ska dom verkligen få definiera vem jag är? Jag överlevde dom trauman jag utsattes för när det skede men nu när jag ska bearbeta och lära mig leva med det ställs allt på sin spets. Det krävs otroligt mycket styrka och kraft. Sanningen är att jag inte är skrattat på ett ärligt sätt sen första gången dom våldtog och misshandlade mig. Att inte skratta på ett ärligt sätt på 6 år det är sjukt. Jag har inte kunnat känna genuin glädje, det sörjer jag. Att vara spontant som förut,det saknar jag. Att inte behöva kämpa för min egen överlevnad dag ut och dag in, det saknar jag.

"Even in times of trauma, we try to maintain a sense of normality until we no longer can. That, my friends, is called surviving. Not healing. We never become whole again. We are survivors. If you are here today you are a survivor. But those of us who have made it thru hell and are still standing? We bare a different namn: WARRIORS"

En till sömnlös natt, det har blivit så många den senaste tiden att jag längre inte kan räkna dom. En till natt som slutar i tårar. Varje ljud får mig helt panikslagen och jag tror att dom är här för att göra det dom svurit på. Jag är så förbannat trött på att aldrig känna mig säker. I ett helt år hotade dom mig till livet, jag kommer alltid vara rädd. Nätterna är värst, det är då jag är mest rädd. Lyckas jag somna drömmer jag i detalj om deras grymhet. Jag är aldrig utvilad utan ständigt trött och utmattad. Jag kommer gå in i vägen snart, för varken min kropp eller mitt psyke klarar det här längre. Vad fan ska jag göra för att kunna må bra igen? Jag har länge funderat på vad som kommer hända när jag verkligen inte orkar mer, tanken gör mig lika rädd varje gång. Dom har redan förstört mig, dom får inte avsluta mitt liv. För jag vill inte dö, jag vill inte ta självmord för att jag inte kan hantera det här längre. Jag vill inte bli offret som tar självmord. Men när flashbacksen och rädslan blir för stark klarar jag knappt att hantera det. En dag kommer inte orken att kämpa emot att finnas där. Och jag vet att den dagen kommer ske om inget förändras. Men vad ska förändras för att jag ska orka? Allt har ju redan hänt, ingen kan ändra på det

Om jag bara inte hade cyklat iväg den där killen så hade det här aldrig hänt. Hela ditt liv kan verkligen förändras på en sekund, allt kan slås i spillror och den du var är ett minne blott. Jag kommer iväg varenda jävla detalj av den första våldtäkten. Hur dom frågar efter cigg, hur dom knuffar av mig på cykeln och släppar in mig i skogen. Hur dom ger mitt slag mot huvudet för att jag ska vara lugn under tiden dom turas på att våldta mig. Hur skulle jag kunna vara lugn när jag blir utsatt för det värsta en människa kan vara med om?Jag hör mina egna hjärtslag det ekar precis som när du har hög musik i hörlurarna, det gjorde ont i huvudet och det ljuter. Men ändå var jag inte säker på om jag levde. För jag kände mig så levande men död på samma gång. Jag kände smärtan dom åstadkom mig, paniken och rädslan, men det jag var med om var inte mänskligt. Det som höll på att hände kunde inte vara verkligt, det betydde att världen är såhär brutal och grym.Jag trodde jag skulle dö, jag önskade till och med att dom skulle döda mig där och då. Det som precis höll på att hända var bara något man läste i tidningarna. "ung flicka misshandlad och gruppvåldtagen" Det här hände inte mig, det fick inte hända mig. Jag kan inte förklara hur jag tog mig hem. Insikten om att det har hänt mig och min kropp kommer när jag möter min egen spegelbild. Där och då inser jag att den människan jag var för en timme sen aldrig mer kommer tillbaka. Hon är utbytt, det är ett offer jag ser i spegelbilden.Inget leende och dom glittrande ögonen är borta. Det är ett offer som står där och hade jag vetet vilket helvete jag skulle behöva gå igenom dom kommande åren hade jag begått självmord. Jag var längre inte ung och oskuld. Jag slutade att känna i den stunden, jag blev en robot. Men att stänga av känslorna är en tillfällig lösning, en lösning som är tillför att skydda dig när det värsta håller på att ske. Efter några år är jag längre inte i fara, jag vet att det dom gjort mot mig troligtvis inte kommer hända igen. Jag behöver inte skydda mig själv längre min från egna känslor. Kanske hade det varit enklare idag om jag inte stängde av, om jag tillät mig själv att känna där och då. Det är lätt att vara efterklok, för jag har fått ett nytt helvete. Ett helvete som på sätt och vis plågar mig mer. Genom att tillåta mig själv att känna kommer också minnen tillbaka, varenda liten detalj. Jag genomgår våldtäkterna och misshandlarna varje dag och natt i mitt huvud. Det är som att gå igenom allt igen. Kommer jag orka det här? Jag har inget annat val, för dom kan inte vinna. Dom får inte förstöra mer, dom får inte avsluta mitt liv trots att dom har dömt mig till livstid.

Jag önskar verkligen någon visste vad jag gick och går igenom. Men hur ska jag berätta för någon om det omänskliga och fruktansvärda? Hur skulle jag klara av att visa hur förstörd jag är för någon när inte ens jag själv vågar inse? Det går inte att sätta ord på det dom gjorde mot mig och vad dom fortfarande gör. Idag var första gången jag berättade för någon att jag får samtal från hemligt nummer 3 gånger per vecka. Inte konstigt att jag håller på att gå sönder totalt för att aldrig någonsin gå att laga igen när min kropp och hjärna är under deras hot. Min kropp och hjärna har varit inställd på att dö i 6 års tid nu. Jag är förstörd på så många olika sätt, på alla sätt en människa kan vara förstörd på. Tro på mig när jag säger att jag lever i ett helvete utan att kunna fly. För jag kan inte fly från det jag gått igenom. Inte deras våldtäkter, deras misshandlar och inte deras hot. Jag är så djupt traumatiserad. Jag är arg för ingen borde gå igenom det här. Ingen borde vakna upp och fråga sig själv om det är sista dagen i livet. Ingen ska behöva skaka av panik från flashbacks. Ingen ska behöva överväga självmord på grund av skadan någon annan åtskadkommit. Jag vill få mitt liv tillbaka men det kommer aldrig gå. Jag är fast i detta helvete och snart orkar jag inte mer. Jag har orkat i 6 år och nu får det räcka. Jag vill och orkar inte mer. Det var inte såhär mitt liv skulle bli. Jag skulle inte bli ett djupt traumatiserat offer.

Den här bloggen kommer bli väldigt annorlunda i jämfört med dom bloggarna som är populära. Jag kommer inte lägga ut bilder på mig själv och jag kommer heller inte skriva om skönhetsprodukter eller trender. Men det är en blogg som jag vet kommer fylla ett viktigt syfte, kanske inte för dig men för mig. För den här bloggen kan vara min chans till överlevnad. Den här bloggen är startad för min skull, för att jag ska kunna samla mina tankar någonstans. Men kanske också för någon annan som gått igenom något liknande eller känner som jag. I 6 år har jag gått och burit på något fruktansvärt och för att jag ska kunna läka måste jag först och främst acceptera och bearbeta det som hänt. Jag kommer vara anonym och jag kommer utelämna detaljer i den här bloggen som kan kopplas till mig. Allt som skrivs i den här bloggen är sant, det är min historia och mina känslor. Tycker du inte om det som skrivs ber jag dig lämna. Därför att bloggens syfte är inte att du ska tycka om det jag skriver. Faktum är att det kommer bli svårt att tycka om det som skrivs i inläggen. Den här bloggen är en del av min tillfrisknad och en väg tillbaka till ett värdigt liv.