Jag kan aldrig begära att någon annan ska förstå vad jag känner och var jag går igenom. För det första kommer ingen, och då menar jag verkligen ingen att få veta allt som hänt mig och vad dom utsatte mig för. För det andra är det inte mänskligt att kunna sätta sig in i en situation som min. Igår fick jag en kommentar som angrepp mig. Personen som skriv denna kommentar var anonym. Bland annat skriv denna anonyma personen såhär: "Lilla gumman du har ansvar för ditt eget liv. Sluta skylla på dom och medge att du är en äcklig hora som söker sympati" 

Var ska jag ens börja? Ja jag har ansvar över mitt eget liv men det här gänget valde att ta min rättighet att säga nej ifrån mig. Dom hade ansvar över sina egna handlingar och att dom våldtog, misshandlade och dödshotade mig och min familj är inte mitt ansvar. Dom tog det valet. Jag vet att ni som läser den här bloggen förmodligen har många frågetecken mig och vad som hänt. Jag skriver inte i kronologisk ordning eller berättar detaljer. Mycket är en enda röra här på bloggen. Men som jag skriv i mitt första blogginlägg är denna blogg tillför att jag ska kunna bearbeta och det gör jag delvis i mitt skrivande. Det här är ingen berättar blogg utan den är  till för mig. Men också delvis för andra som utsatts för liknande händelser. Jag skyller på dom för mitt mående, för jag valde inte att bli våldtagen eller att min familj skulle bli dödshotade. Jag har inget ansvar i det här, men hade du skrivit den här kommentaren för 3 år sedan hade jag trott dig. Är jag en hora för att jag av en slump blev våldtagen en midsommarnatt och att det här mc gänget valde att utsätta mig för systematiska övergrepp? Nej jag är ett offer, jag sålde mig inte och inte heller påstod jag någon gång att det dom gjorde var rätt. Jag har några gånger skrivit i Bloggplatsens blickfång. Gör det att jag söker sympati? Jag vill inte att någon ska klappa mig på huvudet och berätta hur synd det är om mig. Däremot vill jag dela med mig för att andra som varit med om övergrepp inte ska känna sig ensam. För att dom ska veta att deras känslor inte är konstiga, för det trodde jag i början. 

Vet du hur mycket din kommentar kan skada en människa? 

Min ptsd har blivit mycket värre. 1 år efter första våldtäkten började jag få flashback. I början var det bara små glimtar av själva våldtäkterna. Oftast var det känslan av att inte ha kontroll och otrygghet som utlöste flashbacksen. Det var ungefär vid den tiden då jag gjorde min polisanmälan efter vad som skulle vara den sista våldtäkten. För våldtäkterna, misshandlarna och dödshoten slutade efter anmälan. Under det året som det här pågick stängde jag av. Jag var som en robot. Hade jag tillåtit mig att känna skulle jag inte varit här idag. Efter att dom hade slutat gick det ytterligare 3 år innan jag insåg vad som faktiskt hade hänt. När insikten kom om vad jag hade varit med om kom också känslorna. Jag visste att det här skulle säkert inte hända igen, dom kommer förmodligen lämna mig i frid så det är dags att börja bli en människa igen. Jag ska bearbeta det här och snabbt som in i helvete gå vidare och få tillbaka mitt liv, ett bra liv. Det var då flashbacksen började bli starkare. Nu var det inte bara små glimtar. Utan flaschbacksen blev allt mer detaljerade. Jag kunde komma ihåg hur personerna luktade, hur dom slog mig, vad dom sa till mig och dom andra osv, allt i varenda detalj. För ett år sedan började jag känna flaschbacksen fysiskt. Jag kände hur dom slog mig och smärtan,jag kände känslorna jag hade då, jag kunde till och med känna blodet som rinner ur mitt underliv. I dag har flashbacksen blivit något jag längre inte klarar av att hantera. För 3 månader sedan började jag få minnesluckor. När jag haft en flashback får jag minnesluckor efteråt. Ibland får jag minnesluckor på 10 minuter upp till 4 timmar, där jag inte har någon aning om vad jag gjort under den här tiden. Jag tror det är min kropps reaktion på det jag känner och kommer ihåg. Flashbacksen utlöses av triggers som blivit allt fler. Det kan vara en lukt, en persons tonläge, en kram eller en känsla, vad som helst som påminner om vad dom gjorde mot mig. Jag behöver verkligen att min psykoterapeut kommer tillbaka från semestern, för annars kommer jag bli galen.

Rape is a more heinous crime than murder since the rape victim dies troughout the period she lives.

"It does´t matter how tough we are. Trauma always leaves a scar, It follows us home, changes our lives. Trauma messes everybody up. But maybe,that´s the point. All the pain & the tear & the crap. Maybe going trough that is what keeps us moving forward. It´s what pushes us. Maybe we have to get a little messed up before we can step up."

"Trauma is survivable, but often not much more. It kill you while allowing you to still live"

Jag är en krigare, en överlevare. Jag överlevde, Det som hände mig är bland det värsta sakerna en människa kan vara med om och jag överlevde. Dom lätt mig leva trots deras misshandlar, våldtäkter och hot om att avsluta mitt liv. Jag sörjer den flickan jag en gång var. Jag var en helt vanlig tonåring med så många drömmar och med en framtid så ljus. Den framtiden valde dom att förstöra, för det kommer jag alltid hata dom. Jag saknar hon, hon jag var innan allt hände. Hon är borta och kommer aldrig mer tillbaka. På något sätt måste jag älska mig själv igen, ska dom verkligen få definiera vem jag är? Jag överlevde dom trauman jag utsattes för när det skede men nu när jag ska bearbeta och lära mig leva med det ställs allt på sin spets. Det krävs otroligt mycket styrka och kraft. Sanningen är att jag inte är skrattat på ett ärligt sätt sen första gången dom våldtog och misshandlade mig. Att inte skratta på ett ärligt sätt på 6 år det är sjukt. Jag har inte kunnat känna genuin glädje, det sörjer jag. Att vara spontant som förut,det saknar jag. Att inte behöva kämpa för min egen överlevnad dag ut och dag in, det saknar jag.

"Even in times of trauma, we try to maintain a sense of normality until we no longer can. That, my friends, is called surviving. Not healing. We never become whole again. We are survivors. If you are here today you are a survivor. But those of us who have made it thru hell and are still standing? We bare a different namn: WARRIORS"