Min ptsd har blivit mycket värre. 1 år efter första våldtäkten började jag få flashback. I början var det bara små glimtar av själva våldtäkterna. Oftast var det känslan av att inte ha kontroll och otrygghet som utlöste flashbacksen. Det var ungefär vid den tiden då jag gjorde min polisanmälan efter vad som skulle vara den sista våldtäkten. För våldtäkterna, misshandlarna och dödshoten slutade efter anmälan. Under det året som det här pågick stängde jag av. Jag var som en robot. Hade jag tillåtit mig att känna skulle jag inte varit här idag. Efter att dom hade slutat gick det ytterligare 3 år innan jag insåg vad som faktiskt hade hänt. När insikten kom om vad jag hade varit med om kom också känslorna. Jag visste att det här skulle säkert inte hända igen, dom kommer förmodligen lämna mig i frid så det är dags att börja bli en människa igen. Jag ska bearbeta det här och snabbt som in i helvete gå vidare och få tillbaka mitt liv, ett bra liv. Det var då flashbacksen började bli starkare. Nu var det inte bara små glimtar. Utan flaschbacksen blev allt mer detaljerade. Jag kunde komma ihåg hur personerna luktade, hur dom slog mig, vad dom sa till mig och dom andra osv, allt i varenda detalj. För ett år sedan började jag känna flaschbacksen fysiskt. Jag kände hur dom slog mig och smärtan,jag kände känslorna jag hade då, jag kunde till och med känna blodet som rinner ur mitt underliv. I dag har flashbacksen blivit något jag längre inte klarar av att hantera. För 3 månader sedan började jag få minnesluckor. När jag haft en flashback får jag minnesluckor efteråt. Ibland får jag minnesluckor på 10 minuter upp till 4 timmar, där jag inte har någon aning om vad jag gjort under den här tiden. Jag tror det är min kropps reaktion på det jag känner och kommer ihåg. Flashbacksen utlöses av triggers som blivit allt fler. Det kan vara en lukt, en persons tonläge, en kram eller en känsla, vad som helst som påminner om vad dom gjorde mot mig. Jag behöver verkligen att min psykoterapeut kommer tillbaka från semestern, för annars kommer jag bli galen.
Annorlunda
23 juli 2016 23:21
Har du tänk "Hur mår jag egentligen?
Har du vågat inse att du stänger in dig själv?
- Jag har alltid flytt och inte vågat känna efter. När jag till slut lät mig inse att jag mådde dåligt. Fick min fina vän mig att inse att jag inte har värdesatt mig själv!
- Jag har i alla fall tänkt väldigt mycket på hur jag mår på sista tiden. -
Just när jag grottar in mig i mina tankar så känns det som att allt är en stor röra.
" Tänk dig en byrålåda, full med massa onödiga saker, saker du haft i flera år som bara har legat i den där jäkla byrålådan. Istället för att faktist ta tag i det och faktist rensa ur onödiga saker, så stänger du den bara och vips så ser du inte röran. Det du ser är bara ytan på byrån. För ytan ser ju bra ut, det är ju bara den som öppnar lådan som ser vilket kaos det faktist är.. Förstår du vad jag menar?
Det jag menar är att jag aldrig har låtit mig själv inse och tänka på hur jag faktist mår. När man låtit sig själv ligga hemma och bara tänka och deppa ett tag så inser man vad som faktist får än att må bra och vad man faktist mår dåligt över för att man inte värdesätter sig själv.
Att alltid vara en aktiv och glad kille är vad jag har trott att jag mår bra av. Jag säger inte att jag inte mår bra av att vara aktiv och hitta på saker. Men för mig så har det gjort att jag aldrig haft tid till att känna efter hur jag mår. Jag har alltid vaknat, fixat mig, åkt iväg och roat mig fram tills läggdags. Jag tror att jag har velat blunda för verkligheten. Inte medvetet, men idag kan jag se att jag på något sett var rädd för att vara ensam. Rädd för att grotta ner mig i mina tankar och faktist inse hur jag mår. Att hitta på saker KONSTANT har gjort att jag känt mig bra. Tills jag en dag var hemma HELA dagen. Jag har konstant roat mig och varigt aktiv i 3 år.. Jag har inte varigt hemma en hel dag på TRE ÅR (!!!). För tre år sedan så var min största verkliga mardröm. Jag tänker inte gå in på vad som har hänt, för det är fortfarande för känsligt för mig. Jag kan säga så mycket som att en person som stod mig nära har verkligen fått mig att känna mig så smutsig, så lite värd och behandlat mig som smuts under skorna.
Istället för att vara ledsen, arg, besviken,rädd och bara låta mig bearbeta situationen som psykiskt skulle få mig att må dåligt. Vilket hade fått mig att bearbeta händelsen med mig själv. Så flydde jag från "problemen" genom att alltid ha liv runtomkring mig, aldrig vara hemma, alltid göra saker men ALDRIG vara ensam. Att inte låta mig själv vara ensam utan att känna mig ensam led bara till Psykisk ohälsa. Jag har under en lång period haft ångest, panik attacker och levt under stress under en lång period. Jag kan inte säga att min psykiska hälsa är bra, men den har blivit bättre. Eller är det bara jag som är van? Har ångesten gått så långt att jag inte känner av den längre? Jag kanske inte vet hur det känns att inte ha ångest? Det är frågor jag inte kan svara på idag. Jag inser bara efteråt, när allt är "bra" igen, hur och varför jag beter mig/gör vissa saker. Jag har fått diagnoserna ADHD, PTSD och att jag är synsk.. Men har inte lagt så stor vikt på mitt "sjätte sinne".
Jag antar att du vet vad ADHD är. Om inte så kan du läsa om det -->HÄR <--.
vad jag vet så vet man inte så mycket om diagnosen PTSD vilket är en förkortning av Engelska " posttraumatic stress disorder" ("posttraumatiskt stressyndrom" på svenska). Vill du så kan du läsa mer om PTSD --> HÄR <--. kort så handlar det om en traumatisk händelse som får än i stress.
Hade jag bearbetat mitt välmående med mig själv så kanske jag inte hade fått PTSD. Därför är det viktigt att DU tänker efter hur du mår och försöker förstå varför du mår som du gör. Även om du känner att du mår bra så är det viktigt att veta vad som får dig att må bra. Jag skulle säg att det är lika viktigt att veta vad som får dig att må bra som att veta vad som får dig att må dåligt. Det är svårt att förstå/inse varför man mår dåligt. Det tog flera månader innan jag förstod en sak som får mig att må dåligt. Det var en vän som berättade hur viktigt det är att värdesätta sig själv och då insåg jag att jag verkligen inte värdesatt mig så högt som jag behöver för att må bra.
Jag vet att denna text kanske blev väldigt rörig, men det jag försöker förmedla är att man MÅSTE låta sig själv må dåligt. man ska inte vara rädd för att vara svag. Försök att stanna till lite, var med dig själv och tänk på hur du mår. Jag vet att alla säger att man inte ska grotta in sig i sina tankar för mycket (vilket jag också tycker) Men ibland så är det nästan bra att bara må dåligt en stund. För jag tror att man bearbetar sin situation genom att faktist låta sig må dåligt, vara ledsen, vara svag. För att vara svag är det starkaste en människa kan göra. För genom att faktist lära känna sig själv och gå in i sig själv får man också ett bättre självförtroende. Att vara medveten om sig själv och att värdesätta sig själv är 2 av de viktigaste sakerna för att ha ett bra själv förtroende. För har man verkligen så bra självförtroende när man inte vågar må dåligt. Att våga må dåligt tyder på att du har ett bra självförtroende. Du ger dig in i en kamp med dig själv, vilket inte kan jämföras med något annat. Det är en strid som du är stark nog att ta för att sedan få må bra.
Nu menar inte jag att jag ligger hemma i min säng varje dag för att jag mår dåligt. (För jag är inte deprimerad. jag menar att jag kände att jag skulle må bättre av att värdesätta mig själv mer) Jag ligger hemma för att jag inte ser någon anledning till att hitta på saker fast att jag egentligen inte orkar (Latast i stan). Idag är jag mer medveten om hur jag mår. Jag är medveten om varför jag gjort vissa saker, och har idag börjat värdesätta mig själv och älskat mig själv. Folk ser ingen skillnad på att värdesätta sig själv och att vara egoistisk.
Värdesätta sig själv är för mig att inte nöja mig med vad som helst, varför ska jag ta emot silver när jag kan få en diamant? "jag är inte värd silver, Jag är värd en diamant" (Inte materiella ting) "RESPEKT OCH HANDLINGAR"
Jag menar att jag inte låter folk bete sig hur som helst emot mig. Jag låter inte folk trycka ner mig, ha kul på min bekostnad, jag ger inte om jag inte får. Ska jag nöja mig med att offra mig för någon som inte gör det för mig? Ska jag gång på gång visa vilken bra vän jag är när du själv inte är det? NEJ (!!!) för jag VÄRDESÄTTER mig själv så mycket mer än så. För jag vet att jag är så mycket mer värd. Idag skulle jag aldrig ställa upp för någon som inte ställt upp för mig. Ska jag lägga ner tid och energi för någon annan måste hen visa att den gör detsamma för mig! Jag blir inte vän men vem som helst, du måste vara värd att vara min vän. Jag har hellre de vänner som verkligen har visat mig att dom är värda att kallas mina vänner än de "vänner" som bara umgås med mig för att det passar dom. Det är att värdesätta sig själv enligt mig.
Ett egoistiskt beteende för mig är att du värdesätter dig själv för att du tycker att du är bättre eller mer värd än någon annan. Jag är inte bättre än någon annan. Jag är bara värd att bli behandlad med respekt. Jag har bara självrespekt och värdesätter mig själv för att jag inte tar att någon är egoistisk mot mig.(ser ner på mig) Nu blev det invecklat... Förstår ni?
Men hitta dig själv och bli medveten om hur du vill bli behandlad, kräv att folk behandlar dig med respekt. För du är verkligen värd det! OAVSETT brister!
Som ni kanske förstår så har jag väldigt svårt att hålla en röd tråd i mina texter men det är pga min ADHD för jag har så mycket tankar i mitt huvud hela tiden. Jag kommer använda bloggen dels för att rensa ur lite tankar men även för att försöka sända några budskap som för hoppnings vis får dig att värdesätta dig själv mer. Och får dig att våga gå in i dig själv och våga må dåligt för att sedan kunna veta vad som får dig att må dåligt. Hoppas att du förstår vad jag menar! Om inte så får du jätte gärna lämna en kommentar. Om du förstår men har lättare att utrycka dig får du gärna formulera dig i kommentarsfältet. VÅGA MÅR DÅLIG OCH VÄDERSÄTT DIG SJÄLV!!!!!!!!!!!!!!!!!!
livetefterat
24 juli 2016 21:57
Tack för ditt (enormt långa) och bra svar! Det fick mig att tänka till och jag hoppas att andra även gör det. Det kan vara extremt läskigt att faktiskt tillåta sig att känna och nå botten, men ibland behövs det precis som du säger för att kunna må bra iaf bättre. Jag har fått uppfattning att många med PTSD inte bearbetat traumat eller trauman dom utsattes för när det skede. Jag vet att jag skulle mått mycket bättre om jag anmälde första våldtäkten och även fick kontakt med en psykolog under den första tiden. När man mår riktigt dåligt tror jag att kroppen går in i ett överlevnads läge, alltså stänger av. Man måste tillåta sig själv att känna men då krävs det också att samhället i form av till exempel trauma behandling finns och anhöriga som kan stöta en. Tack igen för din kommentar!
