Min ptsd har blivit mycket värre. 1 år efter första våldtäkten började jag få flashback. I början var det bara små glimtar av själva våldtäkterna. Oftast var det känslan av att inte ha kontroll och otrygghet som utlöste flashbacksen. Det var ungefär vid den tiden då jag gjorde min polisanmälan efter vad som skulle vara den sista våldtäkten. För våldtäkterna, misshandlarna och dödshoten slutade efter anmälan. Under det året som det här pågick stängde jag av. Jag var som en robot. Hade jag tillåtit mig att känna skulle jag inte varit här idag. Efter att dom hade slutat gick det ytterligare 3 år innan jag insåg vad som faktiskt hade hänt. När insikten kom om vad jag hade varit med om kom också känslorna. Jag visste att det här skulle säkert inte hända igen, dom kommer förmodligen lämna mig i frid så det är dags att börja bli en människa igen. Jag ska bearbeta det här och snabbt som in i helvete gå vidare och få tillbaka mitt liv, ett bra liv. Det var då flashbacksen började bli starkare. Nu var det inte bara små glimtar. Utan flaschbacksen blev allt mer detaljerade. Jag kunde komma ihåg hur personerna luktade, hur dom slog mig, vad dom sa till mig och dom andra osv, allt i varenda detalj. För ett år sedan började jag känna flaschbacksen fysiskt. Jag kände hur dom slog mig och smärtan,jag kände känslorna jag hade då, jag kunde till och med känna blodet som rinner ur mitt underliv. I dag har flashbacksen blivit något jag längre inte klarar av att hantera. För 3 månader sedan började jag få minnesluckor. När jag haft en flashback får jag minnesluckor efteråt. Ibland får jag minnesluckor på 10 minuter upp till 4 timmar, där jag inte har någon aning om vad jag gjort under den här tiden. Jag tror det är min kropps reaktion på det jag känner och kommer ihåg. Flashbacksen utlöses av triggers som blivit allt fler. Det kan vara en lukt, en persons tonläge, en kram eller en känsla, vad som helst som påminner om vad dom gjorde mot mig. Jag behöver verkligen att min psykoterapeut kommer tillbaka från semestern, för annars kommer jag bli galen.

Rape is a more heinous crime than murder since the rape victim dies troughout the period she lives.

"It does´t matter how tough we are. Trauma always leaves a scar, It follows us home, changes our lives. Trauma messes everybody up. But maybe,that´s the point. All the pain & the tear & the crap. Maybe going trough that is what keeps us moving forward. It´s what pushes us. Maybe we have to get a little messed up before we can step up."

"Trauma is survivable, but often not much more. It kill you while allowing you to still live"

Jag är en krigare, en överlevare. Jag överlevde, Det som hände mig är bland det värsta sakerna en människa kan vara med om och jag överlevde. Dom lätt mig leva trots deras misshandlar, våldtäkter och hot om att avsluta mitt liv. Jag sörjer den flickan jag en gång var. Jag var en helt vanlig tonåring med så många drömmar och med en framtid så ljus. Den framtiden valde dom att förstöra, för det kommer jag alltid hata dom. Jag saknar hon, hon jag var innan allt hände. Hon är borta och kommer aldrig mer tillbaka. På något sätt måste jag älska mig själv igen, ska dom verkligen få definiera vem jag är? Jag överlevde dom trauman jag utsattes för när det skede men nu när jag ska bearbeta och lära mig leva med det ställs allt på sin spets. Det krävs otroligt mycket styrka och kraft. Sanningen är att jag inte är skrattat på ett ärligt sätt sen första gången dom våldtog och misshandlade mig. Att inte skratta på ett ärligt sätt på 6 år det är sjukt. Jag har inte kunnat känna genuin glädje, det sörjer jag. Att vara spontant som förut,det saknar jag. Att inte behöva kämpa för min egen överlevnad dag ut och dag in, det saknar jag.

"Even in times of trauma, we try to maintain a sense of normality until we no longer can. That, my friends, is called surviving. Not healing. We never become whole again. We are survivors. If you are here today you are a survivor. But those of us who have made it thru hell and are still standing? We bare a different namn: WARRIORS"

En till sömnlös natt, det har blivit så många den senaste tiden att jag längre inte kan räkna dom. En till natt som slutar i tårar. Varje ljud får mig helt panikslagen och jag tror att dom är här för att göra det dom svurit på. Jag är så förbannat trött på att aldrig känna mig säker. I ett helt år hotade dom mig till livet, jag kommer alltid vara rädd. Nätterna är värst, det är då jag är mest rädd. Lyckas jag somna drömmer jag i detalj om deras grymhet. Jag är aldrig utvilad utan ständigt trött och utmattad. Jag kommer gå in i vägen snart, för varken min kropp eller mitt psyke klarar det här längre. Vad fan ska jag göra för att kunna må bra igen? Jag har länge funderat på vad som kommer hända när jag verkligen inte orkar mer, tanken gör mig lika rädd varje gång. Dom har redan förstört mig, dom får inte avsluta mitt liv. För jag vill inte dö, jag vill inte ta självmord för att jag inte kan hantera det här längre. Jag vill inte bli offret som tar självmord. Men när flashbacksen och rädslan blir för stark klarar jag knappt att hantera det. En dag kommer inte orken att kämpa emot att finnas där. Och jag vet att den dagen kommer ske om inget förändras. Men vad ska förändras för att jag ska orka? Allt har ju redan hänt, ingen kan ändra på det